När man sitter själv efter en fysisk och mentalt ansträngande dag "på jobbet", alla har stängt dörren till sina rum och varken plugg eller träning är något alternativ som sysselsättning, så är datorn den enda portalen hemåt, den enda kanalen för att, med bloggar och facebooks hjälp, försöka upprätthålla en sorts länk hem till nära och kära.
Jag har alltid varit intresserad av att se skeenden, orsak och verkan, att analysera vad som händer vid olika handlingsalternativ och så vidare. Det är ofta väldigt bra i det yrke jag har valt och i livet i stort. Man kan ofta välja rätt väg i livet och i avgörande ögonblick. Det är däremot ganska dåligt när man på kvällarna sitter ensam vid datorn, inte har något sällskap eller något annat för sig.
Allting på skärmen blir orimiligt stort och betydelsefullt, småsaker blåses upp i någon sorts märklig rundgång och slutsatser man tror sig dra av denna rundgång visar sig ibland vara helt fel och skeva. Så har det ibland blivit här nere i exilens land. Jag saknar de som står mig nära. På något vis verkar jag ha trott att datorn kan hjälpa mig att vara närvarande i min frånvaro.
Jag tycker inte om mig själv när jag bli sån och jag tycker verkligen inte om att det kan drabba andra än mig själv.
Därför får det bli slut på sånt nu. Jag måste sluta försöka leva mitt liv på distans, sluta försöka nå omöjligheter genom den där portalen. Inse att saker och ting sker här och nu, inte där och sen!
För 90% av min tid så är jag ju faktiskt den personen. Det borde vara 100% av tiden.
Basta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar