We are biding our time, for these myths to unwind.

Under förra veckan släppte en sjukt tung sten från mitt bröst. En sten som jag släpat på i ett drygt år. Jag tog tjuren vid hornen och gjorde slutligen upp med mig och min sten. Jag visste att det var oundvikligt, om inte annars för att överhuvudtaget kunna fortsätta med min utbildning. Men som allt man känner djup ångest inför så har jag bara skjutit det framför mig, i ett fåfängt sätt att se på det som ett "senare problem".

Förra veckan var det senare, och det gick bra. Fruktansvärt skönt. Ni som känner mig vet hur mycket det betyder för mig.

Jag känner mer och mer hur skönt det ska bli att återvända till Sverige på en permanent basis. Att åter få en fast punkt i tillvaron, äntligen flytta hemifrån på riktigt, att kunna hitta på saker på kvällarna och återskapa mitt gamla jag igen. Denna fasta punkt kommer till att börja med bli Linköping som det ser ut nu, och det hade verkligen kunnat vara sämre, fantastiska vänner från min utbildning och barndom finns i närheten och det är ändå en stad som kan erbjuda lite mer än den håla jag just nu bränner upp mitt livs bästa dagar i. Det kan inte bli annat än bra!

Och idag kände jag glädje i luften.