Som utlovat

I samband med flygkaoset innan julveckorna förra året så hade jag anledning att ompröva mycket av det som jag tidigare ansåg om människan i allmänhet. Det blev två och ett halvt dygn av väntande, frustration och inställda flyg. Men det blev även en massa kortare och längre möten med en rad helt skilda människor. Möten som inte betydde någonting, och möten som var avgörande för resans fullbordande.

Nånstans i mitten av alla dessa möten, på Frankfurts flygplats om jag minns rätt, fick jag en snabb skymt igenom all frustration, irritation och ilska som fyllde terminalerna. Det jag såg var helt enkelt människor som hjälper och stöttar andra människor. Människor helt främmande för varandra gav stöd, hjälp och värme till varandra på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det var förvisso ingen översvämning i Australien, inget jordskred i Brasilien eller hungersnöd i Somalia. Det var några flygplatser och I-landsmänniskor i Västeuropa som blev igensnöade och strandsatta.

Men likväl fanns det något där, en underliggande närhet mellan människor som alla var lika utlämnade åt, de till anonymitet slitna, terminalerna. Irritationen och ilskan övergick så småningom i någon sorts passiv acceptans för situationen, och det var som om det öppnade folk för varandra. Man hjälpte varandra i biljettköerna, man spred information längs bänkraderna, man överlät sin sittplats till de svagare och man delade jämnt av den mat och dryck som delades ut av flygbolagen.

Själv hade jag under dessa dygn sällskap av, bland andra, en 26-årig Schweizare, på väg att besöka sin långdistansflickvän i Karlstad, en 70-nånting man från London, som trots sin ålder ångade på som chef på ett investmentföretag, en 40-årig skotsk major från brittiska armén, som suttit i en stridsvagn under Irakinvasionen, en 20-årig Göteborgska som pluggade på college i Texas och äntligen var påväg hem till sin familj över jul. Alla hade de sina slutdestinationer och mål, och under några timmar var jag en del av deras resa, precis som de var en del av min.

Äh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, var avslutet finns att hitta. Det fanns så mycket jag ville säga, men nånstans på vägen så kände jag mig alldeles för pompös och präktig för att dra det vidare, för att avsluta resonemanget.

I grund och botten var det väl att mina få dygn som kringflackare och ett dussin människors 15-minutersbekant på några av Europas flygplatser, gav mig en lite starkare tro på det goda i människan. Det kan verkligen behövas ibland.

Jag har förresten börjat skriva. Jag borde dra något gammalt över mig.