Jag behöver det här. Det är vad jag alltid har sagt till mig själv och alla andra. Jag måste få stå på egna ben, ta hand om mina egna problem och bli oberoende. Och jag är på god väg. Jag växer upp väldigt fort och jag har inte gjort mig själv besviken än så länge. Jag är bättre än väntat.
Det är inget konstigt med att bo själv i egen lya, att laga mat bara till sig själv själv, att söka upp vänner på andra sidan stan om så bara för en kaffe och att ta hand om alla sysslor helt på egen hand, utan sällskap. Men jag är ovan. Jag har alltid haft folk på bara en röstlängds avstånd från mig. Nu när jag stänger dörren efter mig, hemkommen efter ännu en arbetsdag, är jag istället helt ensam i min lägenhet, i en trappuppgång där jag inte känner någon.
Det är ovant, det är ensamt. Men jag behöver det här. Man vänjer sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar