Jag försöker se Saturday Night Live så ofta jag kan, antingen runt midnatt på lördagar, eller runt lunchtid på söndagar. Det verkar jag vara ganska ensam om. Många (i Sverige) tycker humorn är sådär och att sketcherna känns ganska ihophaffsade. Men det är ju det som är grejen! SNL-gänget har bara drygt 6 dagar på sig att få ihop ett entimmasprogram, varje vecka, månad efter månad, för att varje lördag genomföra showen live inför flera hundra miljoner tittare. Det är den nerven, den ständigt närvarande känslan av nära förestående felsägningar och "screw-ups", som får mig att vecka efter vecka bänka mig.Det är TV as good as it gets.
Förra veckan var Avril Lavigne musikgäst. Jag väntade mig ett hyffsat live-framträdande á hennes musikvideor, men istället stod där en ganska spak och stel kanadensiska som stod bakom sin mick och sjöng om någons girlfriend som hon inte gillade. Usch och fy för sånt.
Då var Björk framförande i det senaste programmet av det mer genuina slaget.
Imorgon börjar mitt jobb på riktigt, och jag är så redo jag kan bli. Veckor av förberedelser har haft effekt. Det ska bli fantastiskt kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar