Sufjan Stevens, vad kan man säga egentligen? Han har allt man kan önska sig, och han träffar rakt in i ryggmärgen. Om jag bara hade fått lyssna på en och samma låt resten av livet, hade jag utan tvekan valt hans cover på "The Lakes of Canada". Tack Calle för att du visade mig det här klippet på juldagsmorgonen när vi bakfyllesurfade. Jag var väl inte riktigt kapabel just då att verkligen förstå just hur satans bra den här låten är. Tack för det!
The Lakes of Canada funkar att lyssna på när man är ledsen, glad, arg, trött, pigg, om det är sommar, om det är vinter, om du är nykär, om du är kärlekslös, om du precis fått ett jobb eller om du har blivit utslängd på gatan.
Det finns någon sorts melodramatisk tråd i hans röst och låtens uppbyggnad som verkligen skär rakt igenom alla typer av känslor, sinnen och upplevelser. Och allting ackompanjerat av hans älskvärt schizofrena banjo.
Det är just sådana låtar som denna som gör att man inte kan göra annat än att älska honom och hans livsverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar