Då var det snart dags att åter hoppa upp i X2000-sadeln och på nytt sätta tänderna i Stockholmsluften. Det kommer med all säkerhet att innebära många goda återseenden och en bra sista tid ihop med goda vänner. Det kommer nog tyvärr inte minska mitt kaffeintag, även om antalet uppstyrda "fikor" troligtvis kommer att nedgå kraftigt. Gott så.
Det har varit ett riktigt bra jullov, kanske det bästa på mycket länge och jag känner mig väldigt tillfreds med det. Det blev väl godkänt.
Jag har tagit för vana att ta promenader då och då, när det finns tid över. På senare tid har det också inneburit att jag har varit tvungen att trotsa ordentligt med snö och tunga minusgrader för att få min promenaddos. Att gå runt i samhället man växte upp i och kolla in sitt gamla dagis, fritids, ungdomsgård, grundskola, fotbollsklubbens klubbstuga och gamla kompisars hus, tar med en på en fantastisk resa i långtidsminnet.
En gång i tiden var det vår by, vår plats. Där man hade snorkoll på allt, kunde alla gator och platser och hängde tungt utanför Konsum och Preem. Idag är det inte vår by längre. Vi har flyttat därifrån, våra föräldrar har blivit gamla och våra platser och gator är någon annans. Livets cykel gäller även sådana saker som vem som hänger utanför Preem och vilka det är som går med barnvagnar. Idag är jag den där äldre killen man ibland såg i byn, som var hemma över sommaren eller jul. Man kände igen honom lite grann, men visste inget om honom och tyckte att han mest var i vägen, i vägen i vår by. Nu är vi dem, nu är våra föräldrar de gråa 50+:arna.
Det är ganska vackert, men också lite sorgset. Tiden går för fort.
Idag, under en av dessa promenader, drabbades jag lite av en återkommande peak i grämelsen över ett beslut jag fattade för drygt 2 år sedan. Ska jag vara ärlig så har den väl alltid funnits med mig sedan dess, men då och då tittar den fram lite extra, som för att säga hej. Och jag svär och påminner mig själv om att jag bara har mig själv att skylla och påminner mig själv om att "det för fan var 2 hela j*vla år sen".
Men det hjälper föga, som vanligt, och jag biter ihop, skyller mig själv och vrider upp volymen lite extra på The Strokes-Låten med stort L på iPoden och sparkar en snödriva på käften.
Man ska ju inte vara ledsen, man ska ju vara arg. Det är ju mycket nyttigare.
Med jämna mellanrum blir jag alltså arg på mig själv, anno november 2007, och det där j*vla beslutet.
Det är ju nyttigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar