Längre har vi inte kommit!

Att åka hem över påskveckan har verkligen gjort mig väl. Alla möten, samtal och upplevelser har verkligen återuppväckt en känsla för vad som är viktigt för mig och var i livet jag står. Självklart förstärks det av det faktum att jag även har fyllt 25 år, halvvägs till 30, eller halvvägs till 50, beroende på hur man väljer att se på det.

Jag har många och fantastiska vänner och bekanta. Jag har hälsan, är vältränad och ganska klippsk i skallen. Jag har lyckats ta mig långt in i en utbildning som leder till det arbete som alltid har varit min pojkdröm. Jag bor i en fin lägenhet i en bra stad och jag har en familj som bryr sig om mig och alltid ställer upp. Jag kommer från en stad som är underbar att bo i på sommaren och jag studerar i en stad som bjuder på allt man kan tänka sig (Och är underbar om våren!). Det enda som egentligen fattas mig är någon att ge min kärlek till och någon att få kärlek av. I övrigt är allting väldigt bra. Tyvärr har jag inte förrän nu börjat se det tydligt. Det finns småskit i livet som gör det svårt att se skogen för alla träd.

Den här påskveckan och 25-årshelgen har på sätt och vis öppnat mina ögon lite grann. Inte så tokigt för 1300 spänn tur- och retur! ;-)

Därför blir det inte särskilt svårt att sätta sig på tåget ikväll. Nu börjar våren och sommaren, nu ska uppsatsen produceras, nu ska min sista termin bli grym!