Enjoy the silence.

Förra fredagen var riktigt tung och det var första gången på länge som jag grät. Finns så mycket jag skulle kunna skriva om folket jag levt tillsammans med i princip 24/7 i ett och ett halvt år, men jag nöjer mig med att konstatera att jag i fredags lämnade många fantastiska kamrater och en hel del människor som jag kommer att bära med mig resten av livet.

Vi har kommit igång i Lkpg nu och den här veckan har varit fruktansvärt lugn, många hål i schemat som jag gärna hade spenderat på fysisk träning och andra sköna aktiviteter. Tyvärr har en brakförkylning satt stopp för allt sånt och änn värre har jag min årliga läkarundersökning imorgon. Eftersom den i grunden gör mig orolig så känns det inte så kul med igenproppade bihålor och annat skojsigt. Det är med kurr i magen som jag bäddar ner mig själv ikväll.
Måtte det gå vägen imorgon.

Ibland fylls jag av en tomhet som grundar sig i att mitt liv det närmaste året är väldigt inrutat men samtidigt fruktansvärt oklart. Det blir som ett bipolärt vakuum där ingenting får möjlighet att stanna en längre stund. Inget utrymme lämnas för mig att längta, inget i vardagen går att hålla fast vid. Då känns allting hopplöst och ensamt. Och ibland fylls jag av en mening och oerhörd glädje som grundar sig i att mitt liv har tagit mig dit jag är idag. Snart påbörjandes en svårt exklusiv utbildning. En pojkdröm är uppfylld och framtiden kommer att erbjuda ett stimulerande yrkesliv och någonting att utvecklas i.

Jag vill att den här pendlingen mellan två ytterligheter snart lägger sig till ro. Jag kommer inom en snar framtid att behöva lägga all energi på ett håll och fokusera på det som betyder något.


Veckans soundtrack
Veckans film