Låt mig inleda med något som kanske kan te sig något självförmätet och drygt, men det är inte riktigt den atmosfären jag vill lägga på resten av det här inlägget.
Jag har alltid haft det lätt för mig i skolor och på utbildningar. Jag har lätt för att lära och se sammanhang. Det har ofta varit en stor tillgång och fördel för mig, då jag inte har behövt plugga särskilt mycket och därmed kunnat lägga energi på annat. Jag är medveten om att alla inte har det så och att livet är orättvist på det sättet. Vi tilldelas olika kort ur kortleken, jag har bland annat blivit tilldelad "lära lätt"-kortet, men saknar några andra. Så är det.
Hur som helst, den utbildning som jag just nu genomför har inneburit att jag för första gången i mitt liv tvingas upp på en helt annan nivå studiekravsmässigt än vad jag tidigare har upplevt. Man förväntar sig att jag skall prestera på topp hela tiden, både på den teoretiska delen och den praktiska.
Det är självfallet väldigt mentalt belastande och frustrerande. Ibland upplever jag att jag gnäller lite för mycket på utbildningen till min närmaste omgivning, men det är bara den inbyggda latmasken som gör sig hörd. För det är samtidigt oerhört stimulerande, på en helt annan nivå än vad jag varit med om tidigare. Varje gång jag spänner fast mig i stolen, fäller ner visiret och tar fram checklistan så är det mer än full fokus som gäller. 105 % är vad som skall ut ur min kropp och hjärna. Och jag älskar det.
Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande utmaning och belastning. Ibland presterar jag dåligt, ibland presterar jag bra. Jag svär högt åt mig själv så att läraren rycker till och jag flinar som ett fån när något har gått min väg. Det är en helt ny tillfredsställelse jag får uppleva här, som utlöses av att ha klarat av ett moment som man kämpat med en längre tid.
Det jag just nu gör och får uppleva på dagarna är helt fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar