Jag har aldrig varit ett jättefan av Coldplay direkt. Jag tror det beror på att en tjej jag var förtjust i i gymnasiet en gång sa att hon tyckte de var "tråkiga och så jälva mainstream". Så då tyckte jag såklart det med. Jag kan inte säga att jag är förtjust i henne längre, men hennes omedvetna prägling av mig sitter kvar, färskt i minnet. Jag är helt enkelt ingen Coldplay-kille. De gör ju bra låtar, men det är något som tar emot helt enkelt. Man är ju så formbar i gymnasiet... eh.
Nåväl. Jag har ändå smugit in några Coldplay-album på iPoden. Av en enkel anledning. De har gjort en hel del episka låtar som då och då, när man minst anar det och har Shuffle-mode på iPoden, genererar rejäla Coldplay-moments™. Ögonblick som slår ryggraden ur led. I söndags hade jag ett Coldplay-moment™. Någonstans i höjd med Falkenberg bjuder min röda metall-och-plast-vän på en av dessa mycket uppskattade ögonblick. De små samhällena susade förbi, de stora fälten bredde ut sig, då och då avbrutna av en skogsdunge eller hästhage. Kaffekoppen låg väl i min hand och den skrikande bebisen några platser framåt i vagnen var långt borta. Jag lät låten gå en gång till, sen stängde jag av iPoden för resten av tågresan. Det var bra så.
En skolvecka med dagar som börjar 04:50 och avslutas med sängläggning 21:20 är vad jag är inne i just nu. Och jag klagar inte, jag klagar inte alls.
Det är nu det börjar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar