Lumpen var det värsta och det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag trivdes på sätt och vis där, trots alla jobbigheter, och känner att jag inte riktigt är färdig i den miljön riktigt ännu. Träffade en tjej igår som gjorde lumpen på grannkompaniet. Hon skulle rycka in igen om 3-4 veckor som anställd beredskapssoldat i NBG. Ja, avundsjuk är väl inte rätt ord, men jag kände verkligen att jag gärna hade hakat på det tåget.
Jag kommer sakna alltihop, att åka stridsvagn på linje med 10 andra, över det öppna gräsfältet, att spy galla över den frystorkade maten tillsammans med min besättning, att vakna outvilad mitt i natten för att gå post i en timme för att därefter lägga sig igen för några ytterliggare timmars sömn, att känna adrenalinrushen vid stridskontakt, att vara så trött i vagnen att man knappt kan sända på radion ordentligt, att kontrollera bandaggregatet sent på kvällen trots att det enda man vill är att bara sänka stridsvagnen i en sjö.
Att resa tält och dela ut ISO-mat. Att maskera ansiktet trots att det bara genererar en massa finnar och tilltäppta porer, att komma till regementet en söndagkväll och snacka skit med polarna medan man gör sig redo för en ny vecka. Att vakna 0555 och alltid göra det hemska övervägandet om man vill gå till frukosten eller ligga kvar. Att hänga på garaget och vårda vagnen. Att känna blodsmaken i munnen av tryckförändringen som skarpskjutning med ett 120mm:s slätborrat eldrör skapar.
Alla polarna, alla stunder man velat lägga sig ner och dö, alla stunder man älskat skiten.
Imorgon stundar muckresa till Tallin. I onsdags sa jag farväl till många av mina bästa vänner, på tisdag blir det fler. Det suger.
2 kommentarer:
Qvist din ljugare! Du har väl aldrig varit vaken 05:55!!!!
Vafalls. Vem där? Låt mig få romantisera så mycket jag vill. Jag svär på att Ursin och Vikström vid flertalet separata tillfällen har väckt mig 05:55. :p
Skicka en kommentar