Igår träffade jag många kvinnliga bekanta, men ett kort möte med en av dem skickade mig ett år tillbaka i tiden. Jag orkar inte bry mig egentligen, så mycket skit jag har lagt ner på henne. "Aldrig mer", intalar jag mig själv. Och kanske ligger det något i det den här gången, för jag har fan inget mer att ge och jag hyser inga förhoppningar längre. Jag blir bara så trött på att se att allting håller på att upprepa sig en gång till. Men den här sommaren tänker jag inte på någon annan än mig själv och mina polers.
Idag är det sista uppfärden till Skövde. Och inte ens med buss. Fuck. Känns oerhört konstigt men ändå härligt oundvikligt. Det känns som att det var igår som man stod där på inryckningsdagen, vilsen, svettig och bärandes överfulla bärsäckar med kläder och utrustning som man nyss hämtat ut från förrådet. Snart går vi tillbaka samma väg, lika svettiga, med lika fulla bärsäckar, men lite mindre vilsna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar