Californiaaaa!

Jahop, då var det slut på det roliga. Eller ja, det är slut i alla fall och säsong 4 räddade serien från total nedgång. Särskilt det sista avsnittet, som var precis som jag skulle ha skrivit det. Allting fick ett bra avslut och nu kan jag lämna newport bakom mig.

.

Vänder vi blad i blogg-boken så kan vi även läsa att herr Qvist är en oerhört analyserande kille, något över genomsnittet om man får tro honom själv. Det är något som ibland kan vara en good-to-have förmåga i kniviga situationer, men jag betonar ordet "ibland". För allt som oftast gör det mer skada att tänka istället för att bara göra.

.

Inse att jag har suttit och analyserat mitt analyserande. Sjukt.

Hur som helst så anar jag att jag analyserat lite väl mycket den senaste veckan, kanske tagit en tanke ett steg för långt och gått händelserna i förväg, önsketänkande är lätt att fastna i och något jag (o)gärna gör. Det är inte första gången, men förhoppningsvis den sista, för jag är trött på att lura mig själv och jag är trött på att hela tiden nå samma slutsats. Men vad ska man göra, det enda jag egentligen vill är att må lite bättre, att ha någon att sakna på veckorna och att känna sig behövd här hemma.

.

För i ärlighetens namn så har det inte blivit så mycket sådant på sistone, och jag börjar tröttna på att hela tiden vara den som hör av sig. Envägskommunikation är ingenting som ger mig särskilt mycket och att behöva sköta sitt sociala liv efter 2300 en onsdagkväll efter ett vårdpass på garageplan, alternativt på fredagsbussen hem, utan någon egentlig feedback eller uppskattning är inte vad jag skulle vilja kalla socialt umgänge, snarare socialt nödrop.

.

Nåväl, jag hoppas verkligen att jag har fel angående mitt önsketänkande, för ska man skippa allt cyniskt analys-snack så känns det faktiskt sådär pirrigt bra i magen när det plingar till i fickan!