Ja, i torsdags satt jag, Friberg och Ursin i vår kära stridsvagn, allting var lastat och klart, packat och fixat. Allt som återstod var att köra upp vagnen på tungdragarna och bege oss upp mot Skövde igen, efter 2 veckors krig och örlog i Skåne. Allting var ovanligt tyst och stilla i 122050, stridsvagnen vi älskar att älska och hatar att hata. Plötsligt bryter Friberg tystnaden som varat i 5 - 10 minuter. "Fan vad jag kommer sakna det här." En mening som satte spiken i träet. Det högg till i bröstet på mig.
Det är snart slut, och egentligen borde jag väl jubla, så mycket som jag vid tillfällen har förbannat lumpen och allt som har med stridsvagnar att göra, men nu när slutet är så nära så inser jag hur kul jag har haft sen den där stekheta måndagen den 7:e augusti. Eller ja, i alla fall sen vi inledde vagnstjänsten. Om en dryg månad kommer jag och mina underbara kamrater splittras på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt tidigare. Vi kommer spridas ut över hela Sverige för att sällan och i vissa fall aldrig mer ses. Det är en tanke som jag hittills lyckats förneka.
Jag kommer sakna er allihop, alla 18 själar i 1:a Stridsvagnspluton, Alpha Tango.
Men först är det slutövningen i Skåne som gäller (och innan dess en tre dagar lång vårdvecka och en lovvecka), en vecka som bland annat kommer innebära att rulla in med stridsvagnarna i centrala Malmö. Hell yea, det är faktiskt ascoolt att åka tank!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar