Oh laughing man, what have you won?

Idag var det lite självtest på 3 km. I grov motvind och lätt duggregn lyckades jag klocka in mig själv på 12 minuter blankt. Det är hur skönt som helst, och stärker min självbild. Träning ger verkligen resultat och det märks att det blivit mycket av den varan i år jämfört med mina 11 månader som lumpare. Men milen känns inte helt stabil ännu, trots att jag lyckades med den på 46 minuter på löpbandet. Men vi vet ju alla att det inte är samma sak. Nåväl, mitt träningsprogram fram till vecka 12 är ju ganska bra upplagt så det grejar sig nog.

Igår lyckades jag hitta en mp3-version av Sufjans The Lakes of Canada-cover och min iPod känns änn mer oövervinnerlig, det är riktigt bra nyheter i min kvasivärld.

Jag saknar en tjej att hålla om.

There, I said it. Det känns väldigt motsträvigt och svårt att skriva ner det grått på svart, men det är faktiskt så. Det är nog till stor del det som egentligen håller mig nere, men i syfte att trycka ner sådana svaga sidor från min självbild så projicerar jag istället ångesten på vad som ska ske vecka 12.

Det är ganska tungt när tjejer hela tiden säger att jag är helfin kille som definitivt kommer hitta någon, när jag aldrig gör det. Det är väl inte min kopp tee helt enkelt, och det är ju tråkigt. Den sista tiden har jag gett upp tron på att det ska ske och gått och blivit lite bitter. Det är också tråkigt, men man är ju realist. Blöh.

Förresten, en krönika jag har sugit på hela hösten. Några tankeställare, lite feelgood och lite av det motsatta.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2812&a=723163

Ända sedan mitt musikaliska uppvaknande i gymnasiet så är det nog så här jag jobbar. Jag klistrar fast låtar och album till olika känslor och upplevelser och lever ofta genom min iPod. Det är tryggt, mysigt och lite kul. Men samtidigt är det patetiskt och skapar ofta en uns av självförakt. Nåväl, det kommer nog fortsätta ett tag till och jag är ganska van vid det här laget, både vid mys, trygghet och självförakt.